likeprozac

Det är helt fantastiskt hur bra jag mår numer. Jag gör inte mycket för det, men lyckan når mig ändå. Den slår alltid som hårdast när jag minst förväntar mig den. Är det så för er med? Bara av att försöka prestera bättre i skolan än jag orkat med tidigare -av sina olika skäl- och att vända mungiporna mer upp än ned, så känns det som tunga stenar försvunnit från axlarna. Visar jag att jag försöker mitt bästa, så är det alltid någon som snappar upp det och berömmer. Jag känner mig så bortskämd! Ett "BRA, Carro!!" och starka tummar upp får mig att le tills det gör ont i kinderna av stolthet. Liksom, "Yes! Jag klarade det" och det blir som en mysig känsla i hela kroppen.
Fast idag var nog ändå det bästa att få höra från en vän att man faktiskt betyder mycket för henne. Tänk att bekräftelse genom vanliga konstateringar bara, kan lyfta någon annans dag till sjudande höjder.

Kärlek,