likeprozac

Det är hemskt att vara där man är ibland. Just nu? För att jag inte riktigt kan styra över vilka som ska vara en del av min vardag -mitt liv- riktigt. Jag bor hemma och jag går i skolan. Allt är som det är och jag är en del av det. Jag kan inte be alla jag vill att dra åt helvete. Vi kommer att ses ändå. Andra skyller på familjebandet och håller hårt i det. "Jag är din *familjeroll*! Du kan inte strunta i mig!". Inte? Se på du bara.
Däremot så fick jag ett så, trots urtråkigt och hemskt samtalsämne, fint råd av världens bästa R igår. Han har på många sätt varit i samma sits och dels är fortfarande. Han är nog den enda familjemedlemmen, förutom min allra finaste och bästa lillasyster, som jag verkligen håller en respekt för och gärna lyssnar på. Han kräver den inte. Han förtjänar den. Precis som jag inte kan styra över andra så kan inte andra styra över mig, så jag kan låta deras ord bara rinna av mig och hålla mig till de jag vill hålla mig till istället, fick han mig att inse.

Jag kan ändå knappt vänta till jag helt och hållet får stå på mina egna ben utan huvuden ovanför som tittar kritiskt. Jag är en simpel tonåring som drömmer mig bort för att kunna stå ut.