likeprozac

Det känns så dumt att fokusera på att bygga murar runt ens känslor, ett skydd från att bli sårad och nedtryckt, när muren är uppe framför helt fel människor. Aldrig lär jag mig heller. Vad som är än värre är att jag tar åt mig och intalar mig att ja, de har rätt. Det är mig det är fel på. Jag får skylla mig själv.
Hur lätt är det inte att kunna tänka åt andra? "Vill du ha hjälp? Kom och berätta vad som bekymrar dig" och tack, tack, tack Carro för hjälpen, får man. Sedan står man där själv, i precis samma sits utan att se det själv. Dumt uppspärrade ögon, undrar hur fan man hamnade här, och vad fan gör man nu. Det värsta? Det var den man nyss gav de där superidealiska svaren som nu vänder emot en.
Vad. Fan. Gör. Jag. Nu.

Man kämpar, man kämpar, och ögonen fokuserar starkt. "Inte nu. Ge de inte det". Ögonbrynen spänns och vore det inte för bambiögonen skulle man se jävligt förbannad ut nu. "Håll.. Ut..". Diskussionen avslutas med något inte så genomtänkt och korkat från motparten. Vore det en annan dag hade jag brustit ut i skratt och, med huvudet på skaft, insett hur denne inte var värd en sekund till och gått vidare istället. Men huvudet är inte på skaft idag och jag brister inte ut i skratt. Så fort jag lämnar scenen och hamnar någonstans där ingen annan kan se mig så brister jag ut i gråt. Denne hade aldrig kunnat gissa det, även om det var dennes önskan, eftersom jag ger mig av ett drag av "tyck vad du vill -jag är jag oavsett" utåt. Vad däremot många lyckas gissa rätt på är att jag är världens känslobomb på insidan. Stark men känslig, blev jag senast idag beskriven som.
Min vän F sa för ett tag sedan att Carro, du skulle passa som en ros. Med taggarna utåt, fast fin och känslig egentligen liksom. Jag tyckte då att F var världens tönt, men vid närmare eftertanke så tycker jag att det var en fin beskrivning. Framför allt så stämmer den något så förbannat.
Vad jag ska kämpa med nu? Visa endast den fina ros-sidan till de som förtjänar det, och rikta taggarna till de övriga klantskallarna.