likeprozac

Äntligen är det struktur i min vardag! Hah! Den har ni inte hört förut från mig, va? Tänk för att det har ni aldrig. Ännu en grej att hurra för är att jag idag kände, insåg, hur mycket roligare det är att konfrontera än att undvika. Rädslor, måsten eller så människor. Att bara fånle och känna sig stark, utan att bry sig om att behöva visa det för obetydliga, är så mycket bättre än allt annat. Hur kan jag låtit mig vara så svag, när jag är så bra på att vara stark?
Än så länge är klockan inte ens ett på dagen, men jag har lyckats gjort saker -småsaker- som får mig att känna mig som en superkvinna. Thor. Afrodite. Herakles. Farbrorn i "Upp!" som får hela sin villa flyga med bara ballonger. Så känner jag mig.
Jag har gått till skolan fast jag så gärna ville stanna hemma.
Jag lyckades så himla bra på provet jag hade.
Jag har fånlétt och känt mig stark utan att känna något behov av att visa det för en obetydlig,som innan gjort mig svag.
Jag har struntat i förutspådda åsikter och lärt känna någon ny.
Fasiken.. Idag äger jag!

Funderar starkt på att verkligen försöka lära mig spela piano. Har alltid, sedan.. alltid, tyckt att det ger ifrån sig den absolut finaste musiken. Har alltid varit svag för piano.
Fast förresten.. Alltid? Kanske inte. När jag var mindre, runt omkring två år där, så satt både farfar och faster och nästan höll fast mina händer vid det där jävla pianot.. Ja då hatade jag det. Ville inte. Förstod inte grejen. Så jag lät bli och lät pianot användas som vapen mot att "nej, jag tänker inte". Visa min självständighet liksom.

Men nu kanske. Nu har jag fått visa upp en revolt och jag har inte rört ett piano sedan dess. Nu kanske.

Det är hemskt att vara där man är ibland. Just nu? För att jag inte riktigt kan styra över vilka som ska vara en del av min vardag -mitt liv- riktigt. Jag bor hemma och jag går i skolan. Allt är som det är och jag är en del av det. Jag kan inte be alla jag vill att dra åt helvete. Vi kommer att ses ändå. Andra skyller på familjebandet och håller hårt i det. "Jag är din *familjeroll*! Du kan inte strunta i mig!". Inte? Se på du bara.
Däremot så fick jag ett så, trots urtråkigt och hemskt samtalsämne, fint råd av världens bästa R igår. Han har på många sätt varit i samma sits och dels är fortfarande. Han är nog den enda familjemedlemmen, förutom min allra finaste och bästa lillasyster, som jag verkligen håller en respekt för och gärna lyssnar på. Han kräver den inte. Han förtjänar den. Precis som jag inte kan styra över andra så kan inte andra styra över mig, så jag kan låta deras ord bara rinna av mig och hålla mig till de jag vill hålla mig till istället, fick han mig att inse.

Jag kan ändå knappt vänta till jag helt och hållet får stå på mina egna ben utan huvuden ovanför som tittar kritiskt. Jag är en simpel tonåring som drömmer mig bort för att kunna stå ut.

Det känns så dumt att fokusera på att bygga murar runt ens känslor, ett skydd från att bli sårad och nedtryckt, när muren är uppe framför helt fel människor. Aldrig lär jag mig heller. Vad som är än värre är att jag tar åt mig och intalar mig att ja, de har rätt. Det är mig det är fel på. Jag får skylla mig själv.
Hur lätt är det inte att kunna tänka åt andra? "Vill du ha hjälp? Kom och berätta vad som bekymrar dig" och tack, tack, tack Carro för hjälpen, får man. Sedan står man där själv, i precis samma sits utan att se det själv. Dumt uppspärrade ögon, undrar hur fan man hamnade här, och vad fan gör man nu. Det värsta? Det var den man nyss gav de där superidealiska svaren som nu vänder emot en.
Vad. Fan. Gör. Jag. Nu.

Man kämpar, man kämpar, och ögonen fokuserar starkt. "Inte nu. Ge de inte det". Ögonbrynen spänns och vore det inte för bambiögonen skulle man se jävligt förbannad ut nu. "Håll.. Ut..". Diskussionen avslutas med något inte så genomtänkt och korkat från motparten. Vore det en annan dag hade jag brustit ut i skratt och, med huvudet på skaft, insett hur denne inte var värd en sekund till och gått vidare istället. Men huvudet är inte på skaft idag och jag brister inte ut i skratt. Så fort jag lämnar scenen och hamnar någonstans där ingen annan kan se mig så brister jag ut i gråt. Denne hade aldrig kunnat gissa det, även om det var dennes önskan, eftersom jag ger mig av ett drag av "tyck vad du vill -jag är jag oavsett" utåt. Vad däremot många lyckas gissa rätt på är att jag är världens känslobomb på insidan. Stark men känslig, blev jag senast idag beskriven som.
Min vän F sa för ett tag sedan att Carro, du skulle passa som en ros. Med taggarna utåt, fast fin och känslig egentligen liksom. Jag tyckte då att F var världens tönt, men vid närmare eftertanke så tycker jag att det var en fin beskrivning. Framför allt så stämmer den något så förbannat.
Vad jag ska kämpa med nu? Visa endast den fina ros-sidan till de som förtjänar det, och rikta taggarna till de övriga klantskallarna.

Jag stängde just av den stationära datorn för första gången på någon vecka. Har just samlat ihop blockljus som jag tänt och lagt ned i fina hållare som jag placerat runt i rummet, lagt upp kuddar som ryggstöd i den nybäddade sängen, satt mig där med laptopen och här är jag nu.
Jag orkar inte tänka.
Jag behöver tänka, men jag måste sluta tänka på alla de saker som jag måste prioritera bort. Filtrera lite. Skapa en papperskorg för onödiga energitagare.
Jag måste sluta, samtidigt som jag måste börja.
Här är jag.

http://twitter.com/ccarolyns
=)