likeprozac

Vi hade en trevlig trerätters middag igår med gäster, och jag hade så himla roligt. Att göra upp sådana här händelser för att känna av att nu banne mig är det helg är så underskattat. Familjekvällar är det finaste som finns, med de rätta personerna.

Jag står fortfarande för att ens familj är de vänner man väljer ska vara sina, inte de man föds till att tillhöra.

Hur som haver. Inte förrän vid kaffet efterråt får jag reda på att mannen jag hela tiden suttit bredvid är den nya rektorn för den högstadieskola jag gick ut för några år sedan. Direkt så börjar hjärnkontoret dra igång och jag blir så ivrig för att få chansen att ge min åsikt. Likt små pysslingar i mitt huvud som springer fram och tillbaka med utskrivna pappersark med minnen om tiden i högstadiet så går hjärnan i full jargong. Vad ska jag säga? Hur var allt nu igen? Men samtidigt så drar min rädsla för auktoritet över mig. Inte ska jag... Vad fan betyder mina åsikter egentligen..
Fast då. Då. Precis då vänds han emot mig, lägger huvudet lite på snett och ser på mig med en jämlik blick i ögonen, "Hur anser du att lärarna var, av de som fortfarande går kvar?".

Givetvis hyllade jag tre speciella lärare som kom att betyda guld för mig. Det var jag så noggrann med att få berätta.
Däremot, den där kuratorn som lyssnade på rykten, jagade och dömde. Hon fick smaka på karma.